Smålands Gille är det första gillet i Nyköping och bildades redan den 21 januari 1930. Då var det ett 30-tal smålänningar som samlats, på Standard Hotell, inbjudna av prosten S E Westberg och överlärare R Bolin, för att diskutera bildandet av ett Smålands Gille i Nyköping med omnejd. Av inbjudan framgick att man tänkt sig ”en sammanslutning av personer (bara män) av ungefär samma kynne, vilka under kordial och gemytlig stämning, någon gång under året kunde komma samman och prata småländska”.
Gillet hade då, och har än idag, till ändamål att samla, i Nyköping med omnejd, boende smålänningar för gemensam trevnad och stärka kontakterna med hembygden.
Till medlem antas den, som fyllt 20 år, är född i Småland eller den vars ena eller båda föräldrar är av småländskt ursprung.
Vad gör gillet idag?
Gillets 70-tal medlemmar samlas några gånger per år.
Årsmöte hålls, enligt stadgarna, varje år innan utgången av april månad. Varje år ordnas en bilutflykt till någon intressant plats i Sörmland eller Småland.
Under feb/mars arrangeras en gemensam middag med underhållning av något slag, där gästen som regel har småländsk anknytning.
Smålandssången och dess författarinna
Hur den småländska nationalsången kom till.
En nationalsång stampas inte fram ur jorden på befallning. Det har man erfarenhet av på många håll. De vackraste dikter och tonskapelser falla till marken om de inte framkomma just i rätta ögonblicket eller komma just den känslosträng att vibrera, som särskilt är förbunden med kärlek till hem och bygd och land.
Det har emellertid blivit fru Linnéa Andrén förunnat att se sin dikt – satt i musik av hennes egen bror – bli omfattad med entusiasm av andra smålänningar. ”Röd lyser stugan bak hängbjörkens slöja”, hur friskt och medryckande ljuder ej denna sång, hur talar den ej till smålänningens hjärta! ”Minnet av morfars röda stuga, vid sjön Bellen”, säger fru Andrén, ”och de lyckliga barndomsåren där hade hjälpt mig att nedskriva stroferna, vilka sjöngo inom mig. Mitt hjärta var fullt av tacksamhet.”
Idén till Smålandssången utgick emellertid ej från fru Andrén utan från hennes bror, domkyrkoorganisten och kompositören Ivar Widéen i Skara.
Alltsedan direktör Widéen blev utnämnd till hedersledamot av Smålands Sångarförbund, ja, ännu tidigare, umgicks han ofta med tanken att komponera en särskild sång för sin hembygds sångarbröder att sjungas vid konserter och sångarfester.
Den andra allmänna svenska sångarfesten i Stockholm nalkades. Smålands Sångarförbund önskade då att få framföra en sång, som särskilt kunde vara lämpad för deras landskap. Flera textförslag sändes till honom, men intet av dem kom att inspirera honom, smålandssången. Så kom då äntligen den 6 februari ett manus från systern och den 8 på sin födelsedag hade hon det åter – men nu klätt i toner. Aldrig hade hon kunnat drömma om att hennes lilla dikt skulle bli Smålands nationalsång!
Mera officiellt framfördes Smålandssången första gången i Stockholm vid den andra allmänna svenska sångarfesten den 12-14 juli 1912 under Olympiaden men den hade redan förut sjungits på en mindre konsert som Smålands Sångarförbund höll i Eksjö kyrka den 17 april 1911. Ingenjör Stomberg framförde sången vid båda tillfällena, och den mottogs med ovationsartat bifall.
Den gick direkt till hjärtat på publiken och de enkla stroferna grepo sinnena, som naturligtvis även fångades av de vackra tonerna till denna dikt, som i få och enkla ord giver en koncis bild av det vackra landet med de steniga tegarna och de många små skogbekransade leende insjöarna. Sången blev snart populär och känd vida omkring, och vid den tredje allmänna sångarfesten i Stockholm 1916 var det kompositören själv, Ivar Widéen, som förde taktpinnen. Det kanske ej är förmätet hoppas, att det syskonpar, som visat sig ha förmågan att i ord och musik tala till hjärtana, även framdeles kommer att glädja oss med alster av sitt samarbete.